du&jag mot världen.
Nej du är det dags för seriös bloggning. Jag stänger av ipoden för att kunna vara extra seriös.
Asså Martin, grejen är Martin & har alltid varit Martin. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, mer än att jag är såld. Helt såld och jag har aldrig varit mer säker på att jag är just såld. Jag älskar honom, till 110 % så älskar jag honom. Det må ha gått snart 2 år sen ( 2 december) sen vi gjode slut men jag älskar honom. Jag är inte dum, jag vet allt om honom och Emelie och jag vill inte att folk ska tro att jag är helt dum och inte fattar något, för jag har varit med enda sen det tog slut. Jag vet att han "älskade" henne och jag vet vad som hände sen. Jag är inte en blåst tjej som glömde och förlät allt för att han valde att ta tillbaka mig, självklart fattar jag! Vi har pratat om det och gör det fortfarande.
Men det finns bara en kille för mig, det finns bara en Martin, min stora kärlek. Snart har det gått fyra år sen vi träffades, fyra år sen han ''took my breath away''. Och jag vet precis när det hände, jag kan säga den exakta tiden när jag föll för killen. När han kom gåendes med solen i ryggen med ljusa jeans, svart champion tröja och vita nike skor. DÅ föll jag, direkt. Det var den 3e oktober 2003. Jag älskar honom. Sedan den dagen. Han skulle kunna säga till mig att han hatar mig, blir äcklad av mig och aldrig mer vill se mig och jag skulle fortfarande vilja vara med honom. Det finns bara en för mig och det är han. Det har varit så sedan jag var fjorton år ch det kommer alltid vara så! Sen kan alla snacka hur jävla mycket skit som helst (ja gumman du kan säga att han bara utnyttjade mig för sex som du gjorde den kvällen på tk) men jag vet. Jag vet sanningen, hela sanningen och ingenting annat förutom sanningen. Jag vet att det är JAG som ligger i hans säng på kvällarna, det är MIG han ringer om han är ledsen och det är MIG han träffar när han är hemma igen efter att han har varit borta. sådeså.
Jag älskar honom. Jag älskar honom som ingen annan har älskat honom, jag älskar honom för att han ser så fundersam ut på morronen när han inte vet vad klockan är och om han är sent till jobbet, jag älskar honom för att han blir sur när han är trött på kvällarna, jag älskar honom för hur barnslig han är ibland, jag älskar honom när han är arg på mig för att jag är dryg, ja jag älskar honom jämt. Jämt och ständigt har jag älskat honom i fyra år snart. Jag älskar honon för att han ringde mig den 24 september förra året och ville prata. För att vi båda kände att det var jobbigt och för att det hände något då. Något som jag trodde inte skulle hända, jag förlät. Allt. allt som hänt. Det spelar ingen roll vad någon annan säger eller tycker eller gör för den delen. Det kommer allltid vara honom jag älskar. Jag skiter i vad som hände när han var i Bulgarien, jag skiter fullständigt i vad han och emelie gjorde. Nu är han med mig och det är det ända som räknas för mig. Det är min kille. Det är mina kyssar han vill ha. (så ni kan tycka och tänka vad ni vill !) Han är min nu och jag kommer aldrig låta något annat hända. Den här gången släpper jag honom inte.
För fyra år sedan skrev jag så här:
"Och han drar ner mig i sitt knä, kollar mig i ögonen ett tag. Och frågar ? Hur blir det mellan oss nu då? Jag som är lika otrevlig som vanligt säger ? Det är väl upp till dig. Han kollar mig i ögonen, sådär djupt som bara han kan, och säger ? Det är med dig jag vill vara. Fan det var nära att jag grinade då, jag blev så glad asså. Sen den dagen (5 oktober 2003) har det varit jag och Martin."
Och det är fortfarande det bästa som har hänt mig, någonsin.
Jag älskar dig.
Alltid.