grejen är
nu har jag bloggat ca 83749364 gånger idag, men what the hell det bjuder jag fan på...behöver lite terapi och jag tror ni behöver lite skvaller kanske?
Asså låten, min favoritlåt med O town, nothing at all så sjunger dom it's now or never. Och det stämmer så jävla bra in just nu. Jag vet ingentiiiiiing och jag mår dåligt. Grejen är (och hur många gånger har jag inte använt det uttrycket på sista tiden) att om jag skiter i allt nu, och säger nej så kommer jag ju alltid undra över om vi hade kunnat haft det bra igen. Samtidigt som det finns någonting inom mig som vet (eller tror?) att det kommer bli precis som förut. Det finns ju faktiskt en anledning till att det tog slut, det oändliga tjafsandet. Och jag är inte 14 år längre, och jag har hittat (fått?:P) världens bästa vänner som jag inte bara skulle kunna skita i som jag gjorde förut. Jag vill egentligen säga att om det ska ske ska det ske på mina villkor. Men jag ska allvarligt talat inte säga att det var bara du som var dum förut och inte jag. Det jag blir arg på är att du kom tillbaka när jag klarade mig utan dig igen, när jag precis hade skaffat mig ett nytt liv eller vad man ska säga. Och jag blir arg på mig själv som släppte allt och kom springande tillbaka bara för att du hade blivit dumpad. Och jag blir arg på mig själv när jag tänker på att jag faktiskt har suttit med dig i NIO månader och lyssnat på hur du har gråtit över henne, hållt din hand och kramat dig, tyckt synd om dig. För att sedan gå hem och ligga vaken hela natten för att jag är ledsen för att du inte någonsin kämpade så hårt för mig. Men trots allt, trots alla bråk, alla tjafs, alla gånger vi har sagt dumma saker till varandra, alla regler, och alla sjuka grejer som har hänt. Trots Emelie, trots hösten 2004, trots allt. Så är jag här, 4 år senare (för ja den 5e oktober är det 4 år sen) och väntar, väntar på att du ska vara ''redo''(?) igen, väntar på att du ska säga vad du sa till mig på julafton för 3 år sedan när jag förlät dig för allt.
(Som sagt jag menar inte att jag aldrig har gjort något dumt, det är inte det dethär handlar om)
Ibland undrar jag bara varför, varför jag har fastnat så hårt. Varför jag alltid känner mig så hemma när jag kommer till dig, varför det är så lätt att somna på din arm, varför våra låtar alltid får mig på så bra humör. Och jag kan med handen på hjärtat inte säga vad det är. Jag vet bara att jag fortfarande inte kan gå (oavsätt vad du säger) och att allt du säger till mig spelar så stor roll och att jag verkligen bryr mig om vad du tycker om mig. Så du kanske borde tänka på det ibland när du slänger ur sig vissa saker. Och du kanske borde make up your mind snart, för baby man kan inte både ha kakan och äta den. Ibland gäller det att välja, man kan inte glida runt, eller du får inte göra det med mig längre. Jag ska ha raka svar, 100 procent ärlig. Och jag vill ha dom snart. För jag tänker ge det en chans nu, istället för att alltid undra. Jag vet vad jag vill, nu är det din tur att ta reda på vad du vill.
Asså låten, min favoritlåt med O town, nothing at all så sjunger dom it's now or never. Och det stämmer så jävla bra in just nu. Jag vet ingentiiiiiing och jag mår dåligt. Grejen är (och hur många gånger har jag inte använt det uttrycket på sista tiden) att om jag skiter i allt nu, och säger nej så kommer jag ju alltid undra över om vi hade kunnat haft det bra igen. Samtidigt som det finns någonting inom mig som vet (eller tror?) att det kommer bli precis som förut. Det finns ju faktiskt en anledning till att det tog slut, det oändliga tjafsandet. Och jag är inte 14 år längre, och jag har hittat (fått?:P) världens bästa vänner som jag inte bara skulle kunna skita i som jag gjorde förut. Jag vill egentligen säga att om det ska ske ska det ske på mina villkor. Men jag ska allvarligt talat inte säga att det var bara du som var dum förut och inte jag. Det jag blir arg på är att du kom tillbaka när jag klarade mig utan dig igen, när jag precis hade skaffat mig ett nytt liv eller vad man ska säga. Och jag blir arg på mig själv som släppte allt och kom springande tillbaka bara för att du hade blivit dumpad. Och jag blir arg på mig själv när jag tänker på att jag faktiskt har suttit med dig i NIO månader och lyssnat på hur du har gråtit över henne, hållt din hand och kramat dig, tyckt synd om dig. För att sedan gå hem och ligga vaken hela natten för att jag är ledsen för att du inte någonsin kämpade så hårt för mig. Men trots allt, trots alla bråk, alla tjafs, alla gånger vi har sagt dumma saker till varandra, alla regler, och alla sjuka grejer som har hänt. Trots Emelie, trots hösten 2004, trots allt. Så är jag här, 4 år senare (för ja den 5e oktober är det 4 år sen) och väntar, väntar på att du ska vara ''redo''(?) igen, väntar på att du ska säga vad du sa till mig på julafton för 3 år sedan när jag förlät dig för allt.
(Som sagt jag menar inte att jag aldrig har gjort något dumt, det är inte det dethär handlar om)
Ibland undrar jag bara varför, varför jag har fastnat så hårt. Varför jag alltid känner mig så hemma när jag kommer till dig, varför det är så lätt att somna på din arm, varför våra låtar alltid får mig på så bra humör. Och jag kan med handen på hjärtat inte säga vad det är. Jag vet bara att jag fortfarande inte kan gå (oavsätt vad du säger) och att allt du säger till mig spelar så stor roll och att jag verkligen bryr mig om vad du tycker om mig. Så du kanske borde tänka på det ibland när du slänger ur sig vissa saker. Och du kanske borde make up your mind snart, för baby man kan inte både ha kakan och äta den. Ibland gäller det att välja, man kan inte glida runt, eller du får inte göra det med mig längre. Jag ska ha raka svar, 100 procent ärlig. Och jag vill ha dom snart. För jag tänker ge det en chans nu, istället för att alltid undra. Jag vet vad jag vill, nu är det din tur att ta reda på vad du vill.
Kommentarer
Trackback